Thorborg Rappe var pedagog och pionjär inom specialpedagogiken under det sena 1800-talet. Hon var föreståndare för Föreningen för sinnesslöa barns vårds skola och dess arbetshem.
Thorborg Rappe tillhörde den adliga ätten Rappe. Hon föddes 1832 på morfaderns egendom Marielund i Nättraby socken nära Karlskrona. Föräldrar var kammarherren Fredrik Wilhelm Rappe och Amalia Charlotta Danielsson. Thorborg Rappes utbildningsbakgrund är inte klarlagd men man får förmoda att hon fick sin utbildning vid flickpension eller via guvernanter i hemmet. Hon var språkkunnig och behärskade såväl engelska som tyska och franska. Vid 21 års ålder gifte hon sig med kusinen, löjtnanten och friherren Carl August Rappe, och kunde därmed titulera sig friherrinna. Paret hade inga barn.
Efter makens död 1877 behövde Thorborg Rappe kunna försörja sig själv. Sophie Adlersparre, som sedan Fredrika Bremers död var den främsta företrädaren för kvinnorörelsen i Sverige, förmedlade kontakten till Föreningen för sinnesslöa barns vård (FSBV) som sökte en ny föreståndare till sin skola i Stockholm. Föreningen leddes av framstående personer, bland andra professorn i psykiatri, tillika Medicinalstyrelsens inspektör för sinnessjukvården, Gustaf Kjellberg, och filosofie doktorn och filantropen Otto von Feilitzen. Föreningens huvudsyfte var att upprätta och driva en skola för intellektuellt funktionsnedsatta barn.
År 1878 tillträdde Thorborg Rappe, 46 år gammal, tjänsten vid skolan på Norrtullsgatan i Stockholm. Helt okunnig om det område som hon skulle ägna sig åt och utan all pedagogisk utbildning började hon inhämta kunskaper genom talrika studieresor och idoga studier. För föreningens räkning företog hon flera studieresor till olika anstalter i Norden och övriga Europa. Resorna dokumenterades i rapporter till föreningen. Hon deltog även i internationella konferenser, bland annat år 1883 i Hamburg, där temat var "Idiotenheilplege". År 1893 blev hon utsedd att representera Sverige vid den internationella kvinnokonferensen i Chicago och besökte efter konferensen de största anstalterna i USA för, med dagens terminologi, intellektuellt funktionsnedsatta. Hennes resor innebar att hon kom i kontakt med den litteratur som fanns inom området. Viktigast var troligen den fransk-amerikanska läkaren Edward Seguins bok Idiocy and its Treatment by the Physiological Method, 1866. Sina nyvunna erfarenheter provade hon ut genom att undervisa barnen i skolan. Hon återupptog även de tidigare försöken med utbildning av kvinnliga lärare, något som skulle komma att bilda grogrunden till det seminarium där hon undervisade under en stor del av sin levnad. Anteckningarna från undervisningen samlades efter hennes död och utgavs postumt 1903: Några råd och anvisningar vid sinnesslöa barns (idioters) vård, uppfostran och undervisning. Skriften ger en inblick i hennes tankar om pedagogiken.
Thorborg Rappe ansåg att det var nödvändigt att stimulera barnens tidiga utveckling. Undervisningen skulle vara individinriktad, den skulle utgå från det enskilda barnets utvecklingsnivå och inneboende lust och möjligheter. Träning av praktiska färdigheter hade stort värde. Atmosfären i skolan skulle präglas av vänlighet och beröm. Med hänvisning till de utländska anstalter som hon besökt menade Thorborg Rappe att en anstalt borde bestå av skola, arbetshem och ”idiothem”. I likhet med dåvarande Medicinalstyrelsen ansåg Thorborg Rappe att undervisningen för eleverna skulle differentieras efter deras "bildbarhet", det vill säga förmågan att ta till sig kunskaper. Att föreningen upprättade ett arbetshem för pojkar i Uppsala och hennes engagemang i upprättandet av en anstalt för epileptiker får ses som försök att möta behovet av differentiering.
I lokaler på Norrtullsgatan bildades i samma anda ett litet arbetshem för flickor. Efter 12 år som föreståndare vid skolan valde Thorborg Rappe att avgå och i stället ta ansvar för arbetshemmet. Undervisningen vid lärarinneseminariet fortsatte hon dock med livet ut. Som ny föreståndare vid skolan anställdes en släkting, friherrinnan Estrid Rappe.
Thorborg Rappes gärning vid Föreningen för sinnesslöa barns vårds skola präglades av sökande efter kunskap, initiativ och framåtanda. Hennes språkkunnighet och världsvana sätt var av stor betydelse för utvecklingen av verksamheten. Det sades att hon genom sin person höjde skolans anseende och bidrog till att bereda eleverna en plats i samhället.
Genom lagar som kom till stånd 1944 och 1945 blev landstingen ansvariga för undervisning och vård av barn med intellektuell funktionsnedsättning. Det ledde så småningom till att Föreningen för sinnesslöa barns vårds skolor och institutioner kunde avvecklas. När föreningens fastigheter såldes frigjordes kapital och Stiftelsen Sävstaholm bildades, vilken i dag ger bidrag till forskning, utveckling och personalutbildning.
Thorborg Rappe avled 1902 och är begravd på Nättraby kyrkogård.
